Kortpredikan 5 juni 2021, S. Bonifatius, biskop och martyr

Tob 12: 1, 5-15, 20; Tob 13: 2, 4, 6-8 (Resp.psalm); Mark 12: 38-44

Under veckan har vi i kollektbönen bett och hört: ”Gud, vår Fader, inget finns som undandrar sig din försyn”.

Någon leder och styr allt som sker, både i våra egna liv och i hela mänsklighetens. Men Guds försyn har också medaktörer, människor och änglar.

Vi har hört om ängeln Rafaels medverkan i det som hände Tobit. Samtidigt var ängeln beroende av att Tobias följde ängelns anvis­ningar. Så skedde och det ledde allt till ett lyckosamt slut. Försy­nen är inte ett operson­ligt öde. Människan är inte en lekboll för opersonliga makter.

Kollektbönen uttrycker det som en bön. Vi böjer oss inte under ett kallt öde, vi ber till Jesu Kristi Fader, som vi genom Jesus får kal­la ”vår Fader”: ”röj undan allt som skadar oss, och ge oss allt som leder fram till dig.”

Bonifatius (d. 754) blev martyr och Tysklands apostel, men hans martyrium ger fortfar­an­de ifrån sig ljus för dem som ber om och söker det. Låt oss be för kyrkan i Tyskland!

Det vi kan göra ser inte mycket ut för världen. Det liknar mest de ”två kopparslantar, alltså några ören”, som änkan bar fram i temp­let. Men Jesus korrigerar våra måttstockar. Det lilla väger tyngre än allt vad de rika ger.

Förutsatt att det verkligen ges, utan förbehåll och reser­vationer.

Då samarbetar människan med sin skyddsängel och samverkar med Guds försyn.

Guds försyn har blivit synlig i hans son Jesus Kristus. I honom får Guds försyn ett ansikte.

Redan psalmisten visste det: ”Du leder mig efter ditt råd och skall sedan upptaga mig med ära”.

I den heliga eu­karistin frambär vi hela vårt liv, förenar det med Kristi offer. Vi smakar Guds försyn och leds mot målet.

                                                                                                        pater Ingmar Svanteson