Kortpredikan 5 juli 2024

Amos 8: 4-6, 9-12; Ps 119: 2, 10, 20, 30; Matt 9: 9-13

De uppenbart ogudaktiga och de fromma fariséerna har något gemensamt. De känner inte nåden. De ser den som en själv­klarhet eller som en rättighet, om de alls frå­gar efter den.

Profeten Amos beskriver dem som trixar med mått och priser – och med sanningen. De styrs av girig­he­ten. Thomas Merton talar om de brö­der som hela tiden söker dis­penser för att få fort­sätta ett be­hagligt liv.

När solen går ned och bedrövelsen infinner sig, när det väcks hunger efter Herrens ord, skall man inte utan vidare finna det.

Fariséerna, som menade sig vara rätt­färdiga, tog nåden som en självklarhet för egen del. De tog an­stöt av att Jesus kallade syn­dare och åt med dem.

Nåden är ofattbar eftersom den är ett utflöde av Guds innersta och ger delaktighet i gudomlig natur.

Den ende som ”begriper” nåden är den som öd­mjukt söker den. Han kan drabbas av den, som Mat­teus. Ändå behöver han resten av livet för att växa i den och inte förlora den på nytt.

Den ödmjuke på tolfte steget i Benedictus re­gel ber ständigt: ”Her­re, förbarma dig över mig”.

pater Ingmar Svanteson