Kortpredikan 5 februari 2022, S. Agatha, jungfru och martyr
1 Kung 3: 4-13; Ps 119: 9-14; Mark 6: 30-34
Salomo har fått en uppgift som övergår hans förmåga, att vara ledare och domare för ett stort folk.
Gud lovar att ge honom vad han än ber om. Salomo ber om ”ett lydigt hjärta/ett lyhört sinne”, förmågan att döma och ”skilja mellan gott och ont”.
Hans bön ses av fäderna som det första steget för att få ett gott omdöme, klokhetens gåva.
Munkfäderna och Benedictus kallar gåvan discretio, omdömesförmåga, den dygd som styr och vägleder alla andra dygder. Cassianus känner igen denna dygd i Jesu ord om ögat som kroppens lykta. När ögat är rent och ogrumlat får hela kroppen ljus.
Den kloke och omdömesgille låter sitt handlande styras av ljuset från det rena och odelade hjärtat. Denna klarsyn ger honom förmåga att fatta kloka beslut och att handla efter denna insikt. Den kloke följer trefalden: se, bedöma och handla.
När insikten grumlas vet den bittra erfarenheten hur det går. Det ena okloka och förhastade beslutet följer på det andra.
Jesus tar med sina lärjungar bort till en öde trakt där de kan vara ensamma och få vila. När det är svårt att fatta beslut behöver människan uppsöka den öde trakten för att återfå klarsyn och omdömesförmåga.
Det första är att bli stilla inför Herren. Det andra är att inhämta råd hos någon, inte flera(!), som har fullmakt och klarsyn.
Förnya den ödmjuka insikten om att det är jag själv som behöver upplysas och vägledas. Gåvan att se och bedöma är svaret på bön.
Det står att Jesus ”undervisade dem länge”. Insikten kan dröja. Dessutom är människan glömsk. Bönen måste upprepas ofta.
Den heliga Agatha, en av den tidiga kyrkans kvinnliga martyrer, fick utstå olidliga och långa plågor, men bevarade sin kroppsliga renhet och värdighet. Till slut säger hon: ”Herre, det är nog, tag min själ!” Då blev hon bönhörd.
Den upprepade bönen bevarar urskiljningsförmågan.
Den ödmjuka bönen bes inte förgäves.
pater Ingmar Svanteson
