Kortpredikan 4 november 2020, S. Carlo Borromeo, biskop

Fil 2: 12-18; Ps 27: 1,4,13-14; Luk 14: 25-33

Carlo Borromeo var hängiven biskop i 1500-talets Mi­lano. Han för­dju­pa­­­de präs­ternas utbildning och värnade om de fattiga och sjuka, under en pestepi­demi också genom eget exempel, allt i det tridentinska kon­ci­liets an­da. 

Till sina präster säger han: ”Var inte så generös mot andra att ingenting åter­står för dig själv. Du måste ha omsorg om själarna, men inte så att du glöm­mer dig själv.”

Att ”avstå från allt man äger”, som Jesus säger i evangeliet, betyder in­te att i något slags ”fromt” rus sluta tänka, till exempel vilka priorite­ring­ar jag gör.

”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning”, säger Paulus, och han fort­sätter:  ”ty det är Gud som ve­r­kar i er så att ni både i vilja och gärning för­verk­ligar hans syfte.”

I förstone verkar Pauli maning och slutsats motsägelsefull och ologisk. Männi­skan upp­­­­ma­nas att arbeta, samtidigt som Gud tycks göra allt. Som om hon kun­de sluta tänka eller lägga händerna i knät.

Den paradoxala samverkan mellan Gud och människa har sin grund i att Lo­gos, Ordet, blev män­­niska just för att befria och fullkomna männi­skan. Guds nåd gör inte människan passiv. Den verkar inte ”utan männi­skan”. Tvärtom – nåden sätter henne i stånd att ”i vilja och gärning för­verkliga” Guds avsikter med hennes liv.  

Också viljan är en gå­va, försvagad genom synden, men inte totalt förstörd. Det är just denna vilja som nåden frågar efter, frigör och fullkomnar.  

Guds nåd frigör människans kraf­ter. I detta arbete och i denna kamp upptäc­ker hon, till sin egen förvåning, att allt sker ”av nåd”, inte av egen kraft. Endast genom nåden bär hon frukt. Samverkans mysterium kan aldrig sättas på en enkel formel. Myste­riet blir bara större.

Alla människor har denna fundamentala frihet, men dessutom har de olika gå­vor. Alla är dock kallade att överlåta sig utan förbehåll, att med sin frihet och he­la sitt liv säga: ”Ske din vilja”.

Inte ens familjen får vara det viktigaste. Att ”hata” de närmaste betyder att ge dem den plats de har i Guds plan. Ingen och ingen­ting får konkur­rera med kär­leken till Kristus. I slutändan sam­verkar allt till fa­miljens bästa. 

Dessutom samverkar de olika lemmarna i Kristi kropp. Paulus bär fram filip­per­­nas tro ”som ett offer till Gud”. Han gläds med dem och de glä­der sig med ho­nom. 

För att upptäcka att allt är nåd. Hela livet infogat i Kristi överlåtelse och offer.

Vi förnyar det i varje eukaristi.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson