Kortpredikan 4 juni 2019, S. Maria Elisabeth Hesselblad, ordenskvinna
Apg 20:17-27 Ps 68:10-11,20-21 Joh 17:1-11a
Paulus tar avsked av de äldste och de troende i Efesos. Det har avgörande likheter med Jesu eget avskedstal. Paulus vet att bojor och lidanden väntar honom, men han säger det inte uppgivet. En frihet skymtar fram. Hans liv har inte längre något värde för honom: ”jag vill fullborda mitt lopp och det uppdrag som jag har fått”.
Det är förlängningen av Jesu avskedstal. I Jesu lidande och överlåtelse uppenbaras Faderns härlighet. Faderns ljus blir synligt i Sonen, när denne fullbordar Faderns vilja.
Det är samma uppdrag som Paulus för vidare och vittnar om. Och det sker inte bara genom apostelns förkunnelse, utan också genom hans personliga livsöde och martyrium.
Det är därför Jesus ber för sina lärjungar och för sin kyrka, för dem som ”bevarat” hans ord. ”Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen.” Kyrkan synliggör Sonens eget öde.
Sonen kan säga till Fadern: ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt”. Men också Kyrkan kan säga det. Hon känner igen sin egen utkorelse i brudens ord till brudgummen i Höga Visan: ”Min vän är min och jag är hans”. Det ingår i Faderns plan att förhärligas genom sin heliga kyrka. Jesus säger: ”jag har förhärligats genom dem”.
Sonens överlåtelse fortsätter när Paulus ”fullbordar sitt lopp”. Eller när den saliga Elisabeth Hesselblad fullbordar sin kallelse, genom trohet och tålamod under långvarig sjukdom.
Varje lärjunge är kallad till denna upptäckt. Det ”egna” livet inte är det avgörande. Det finns en större frihet att ta i besittning.
I den heliga eukaristin och genom många lidanden lär sig lärjungen att säga: ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt”.
pater Ingmar Svanteson
