Kortpredikan 4 december 2020, S. Johannes av Damaskus, präst och kyrkolärare

Jes 29: 17-24; Ps 27: 1,4,13-14; Matt 9: 27-31

Adventstiden klargör, mer än någon annan tid under kyrkoåret, de mänskliga grundvillkoren. Till dessa hör att människan är andligt synskadad. Människan ser inte det vikti­gaste. Det hon ser är oklart och ofta skevt.

Utan insikt om sin synskada är Skrifternas ord obegripliga och människan för­blir i mör­ker. Men redan att inse sin blindhet är ett första steg.

”På den tiden”, säger profeten, ”skall de blindas ögon se och vara fria från dun­­­­kel och mörker”.   

Två blinda följer efter Jesus och ro­par: ”Davids son, för­bar­ma dig över oss!” De lider av sin blindhet och söker bot. De har tagit ett första steg men de bo­tas inte direkt.

Händelsen har flera dimensioner. Vi känner igen Guds folks vand­ring i väntan på den utlova­de Messias. Gamla Förbundets väg till det Nya För­bundet.

Men också det Nya Förbundets folk, kyrkan, känner igen sig. In­te minst under adventsti­den tar hon hjälp av profeterna för att förstå sin egen väg.

Det är också en bild för varje människas vandring genom li­vet. För att hon skall botas från sin blindhet och nå det eviga lju­set.

Kampen intensifieras när hon gått vilse genom synd eller bristande vaksam­het. Hon hamnar i mörker och perspektiven blir lätt förvridna. Hon måste vän­da om för att se var hon gick fel.

Eller när hon ställs i en situation där hon måste välja, ge ett svar eller göra en bedömning. Hon ser inte klart och frestas att chansa eller låta sig styras av an­nat än klar insikt, till exempel av att det är så plågsamt. Jesus botade inte de två blinda direkt. Han lät dem ropa, tills ti­den var mogen.

Vi känner igen det i Bene­dic­tus beskrivning av ödmjuk­he­­­tens väg. Vägen kul­minerar i det tolfte ste­gets bön om förbarmande. Där händer något och bedja­ren blinkar mot ljuset.

Profeten har redan formulerat det: De ödmjukas ögon skall ”va­­ra fria från dun­kel och mörker. De skall kän­na allt större glädje i Herren”.

Ju mörkare det ser ut i världen, och i kyrkan, des­to viktigare är det att be­vara hjärtat rent.

Vi går samma väg i varje eukaristi. Vi lyssnar och ber att våra ögon skall botas med den helige Andes ögonsalva.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson