Kortpredikan 4 april 2020
Hes 37: 21-28; Jer 31: 10-12b, 13 (resp.psalm); Joh 11: 45-56
Kajafas är realpolitiker. Många har kommit till tro när Jesus uppväckte Lasaros. Det kan leda till att de politiska villkoren hotas. En man, Jesus, offras för folket. Ändamålet får helga medlen, även om priset är en människas liv.
Moralteologiskt står läkarna i dagens kris inför samma dilemma när de måste välja vem som skall få del av begränsade resurser, trots att varje människa har en okränkbar värdighet. Ingen önskar det valet, men det görs redan, vid till exempel abort.
Vår hisnande tro säger att Gud tar Kajafas politik i sin tjänst. Kajafas talar inte ”av sig själv”, han talar profetiskt: ”Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket, utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett”.
Redan profeten Hesekiel hade sagt det. Han ingjuter hopp bland de förskingrade i Babylon. De bortförda skall förenas och åter få bo i sitt land under en och samma herde. ”Min boning skall vara hos dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.” Samtidigt antyds något nytt och större. Fridsförbundet skall gälla ”för evigt”.
Det kunde bara en profet säga. Sannolikt förstod han inte själv hela innebörden i vad han sade.
Inte minst i Uppenbarelseboken möter Hesekiels ord och bilder. Profeten ser den yttersta och fullbordade meningen i löftet.
Vår tro säger att allting är fullbordat och sammanfattat i Kristus, vars påsk vi skall fira den kommande veckan.
Trons gåva ger kallelsen att vittna om det hopp denna tro rymmer. Bland dem som lever ”utan Gud och utan hopp”.
Vi behöver inte förstå hur Coronakrisen hänger ihop med Guds plan, men vi kallas att bära varandras kroppsliga och moraliska svagheter med största tålamod.
Finns det någon väg till detta tålamod och detta hopp?
Benedictus ger oss det sublima och samtidigt enkla verktyget: ”Inte föredra något framför kärleken till Kristus.”
pater Ingmar Svanteson
