Kortpredikan 31 januari 2020, S. Giovanni Bosco, präst (d. 1888)

2 Sam 11: 1-4a-5-10a, 13-17; Ps 51: 3-7, 10-11; Mark 4: 26-34

Den heliga Skrift tvekar inte att berätta om Davids illdåd. Utan för­skönande omskrivningar eller ursäkter. Kyrkan i vår egen tid får lära sig att inte gömma undan eller blunda för över­grepp av de mest ansvariga.  

Det Giovanni Bosco såg bland sin tids vilsegångna ungdomar var inte dolt. Det möttes av fördömande och krav på hårda tag. Men var­ken samhälle eller kyrka hade mod och fantasi att gå till roten med det onda.

Don Bosco gjorde det och fick gå mot strömmen. Hans initiativ var djärva och han ansågs ibland som galen.

Till sina medarbetare i den så kallade ”pojkstaden” i Turin säger han: ”Det får inte förekomma några vredesutbrott, inte heller för­aktfulla blickar, inga sårande ord." Vi känner igen det i Benedic­tus råd till abbot och förvaltare.  

Det strider inte mot att David behövde profetens klara och skarpa dom, som vi skall höra i morgon. Abboten får inte tillåta felen att frodas.

I alla tider, situationer och gemenskaper behövs därför klar­syn och bedömningsförmåga. Och mod att handla.

De som måste göra en konkret bedömning och fälla do­mar mås­te känna sig själva. Det förutsätter ödmjukhet.

Ödmjukheten är lika oansenlig som senapskornet. Men den bär på ett enormt löfte. Guds Ande gör att det växer, utan att vi vet hur.

Därför läser vi Guds ord, håller ut i bön, firar den heliga euka­ristin och ber om mod att följa insedd sanning.

                                                                                                                       pater Ingmar Svanteson