Kortpredikan 31 december 2019

1 Joh 2: 18-21; Ps 96: 1-2, 11-13; Joh 1: 1-18

"Detta är den sista tiden."

Röster om klimatet kan tala i den riktningen. Det låter nästan

”reli­giöst”. Historien ger många exempel på liknande budskap.

Har det inte visat sig att människans his­toria är sig väldigt lik, år efter år, trots stora kriser? Men nu är det aposteln Johannes som talar om ”den sista tiden”. Vad menar han?

Modern kosmologi säger att universum har existerat i många miljarder år.

I jämförelse med detta väldiga tidsperspektiv blir männi­skans tid på jor­den ytterst kort, och tiden efter Kristi ankomst som människa ännu ”kortare”.

I prologen till sitt evangelium skriver Johannes inte allmän världs­historia. Han skriver teologi och börjar "i begynnelsen", före den tid som män­niskan kan utforska, före all tid.

"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Allt blev till genom det."

Det är detta Ord som "blev människa". Ordet steg in i tiden.  

I en antifon sjunger kyrkan: ”Aldrig har något sådant hänt, al­drig skall det ske igen".

Det är Kristi ankomst och närvaro i människans tid som gör den till ”den sis­ta ti­den”. Evigheten har stigit in i människans tid.

Och än mer. Evigheten stiger in i människan.  Aposteln säger:

”Ni har blivit smorda av den He­lige och känner alla san­ning­en”. Att ”känna” betyder att ha ge­men­skap med.

Anden ”smörjer” människan och ingjuter Sonen i hennes in­nersta. Ordet tar sin boning i människan.   

Det sker i den heliga eukaristin, om vilken vi därför kan säga:

”Det­ta är den sista tiden”.

                                                                                                pater Ingmar Svanteson