Kortpredikan 3 juli 2024, Aposteln Tomas

 Ef 2: 19-22; Ps 117; Joh 20: 24-29

Vad är det som får Tomas att tro? Vad får honom att bekänna Jesus som Herre och Gud?

Han ville tro, personligen, med hela sin varelse, inklusive förståndet. Men inte ens vilja och förstånd räcker ända fram.

Tron är en gåva. Något som ges männi­skan, gratis. Teologin kallar det nåd.

Nåden skymtar fram i Jesu ömsinta och person­liga om­sorg om To­mas. Han vän­der sig direkt till honom, som om han kommit en­bart för To­mas´ skull. Han visar honom sina händer och sin sida. Herden söker det vilsegång­na fåret.

Evangelisten Johannes som berättar detta, skall senare skriva: ”Vi har lärt kän­­­­na den kärlek som Gud har till oss och tror på den”.

Tron är inte en känsla. Den är ett villigt och intellektuellt samtycke, men övergår samtidigt både vilja och förstånd. Tomas tycks ha övertygats li­ka myc­ket av den kär­lek han ser och erfar.

Redan profeten hade anat det när han säger: ”I hans sår blir vi helade”. När otron hotar att ta makten över oss får vi ta vår till­flykt till Je­su upp­stungna sida. I den botas vi från otron. I den är vi skyddade.

Tron är djupt personlig, men inte privat. Det mest personliga förenar oss samtidigt med alla andra och med vårt sanna jag.

Paulus uttrycker det så. ”Ni är inte längre gäster och främlingar… ni har ert hem hos Gud.”

”Hemmet”, Kyrkan, är en stadig byggnad, med apostlar och profeter som grund och Kristus som hörnsten. Genom apostolisk tro och suc­cession blir hem­met stort nog för att rymma alla. Kyrkan är ett tecken på ”hela män­sklighetens en­het”.

Den personliga bekännelsen öppnar sig för tron på honom som inklu­derar och bygger ett hem för allt och alla.

”Ni är inte längre gäster och främlingar… ni har ert hem hos Gud.”

I varje eukaristi avlägger vi Tomas´ bekännelse. Kommunikan­tens

”Amen” motsvarar Tomas ord: ”Min Herre och min Gud”.

pater Ingmar Svanteson