Kortpredikan 3 december 2020, S. Fancisco Xavier, präst
Jes 26: 1-6; Ps 118:1,8-9,19-21,25-27a; Matt 7: 21, 24-27
”Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid.”
Francisco Xavier, d.1552, en av de första jesuiterna, nådde till Indien, Moluckerna, Japan och stod på tröskeln till Kina. Han lär ha döpt tiotusentals. Han var ”fast i sitt sinne och förtröstade på Herren”.
Han uppväckte samma ivriga fasthet hos de döpta. Han fick varken tid att äta eller sova. Så ivriga var barnen att lära sig. I brev till sina bröder hemma i Europa frågar han varför de bekymrar sig mer om vetenskapen än om att förmedla ljuset till själar som lever i mörker.
Profeten ser ut över historien. Han ser två slags städer. Den ena kallar han ”den höga staden”. Den är stolt och övermodig. Den andra staden är ”fast i sitt sinne”, och förtröstar på Herren.
Den första staden slås ner i stoftet. Den andra staden bereder sina medborgare ”murar och värn”.
I evangeliet, bergspredikans avslutning, talar Jesus om det hus som rasar och om det hus som består, trots vindar och floder.
Det är skillnaden mellan de människor som bara hör Guds vilja men inte gör, och dem som både hör och lyder.
Hur blir människan ”fast i sitt sinne”? Ett första svar är att öva ”fasthet”, att hålla ut i tålamod, att praktisera dygderna. Sinnet skall vara fast som diamant, inte vekt som bly.
Men profeten ger själv det underliggande svaret. Det är Herren som bevarar honom ”i frid, ty på dig förtröstar han”.
I grunden är det ett mysterium. Det finns ingen väg förbi lydnaden, men den är samtidigt helt beroende av Herrens nåd.
Profeten sjunger om vad som ger fasthet: ”Vår stad ger oss styrka, murar och värn bereder oss frälsning.”
Tidegärden tillämpar profetens ord: ”Dina murar och värn är Frälsaren”.
Vi går in genom den stadens portar i varje eukaristi.
I vårt Amen till den heliga kommunionen förnyar vi vår vilja att lyda och tar samtidigt emot nåden att göra det.
”Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid.”
pater Ingmar Svanteson
