Kortpredikan 3 augusti 2022
Jer 31: 1-7; Jer 31: 10-12ab,13 (Resp.psalm); Matt 15: 21-28
Det är som om Gud inte kan överge sitt folk. Domen över det fallna och skingrade Israel är inte hans sista ord. ”Han som förskingrade Israel skall också församla det.” Den djupaste orsaken är Guds eviga kärlek: ”Med evig kärlek har jag älskat dig”.
”Ännu en gång” – uttrycket upprepas tre gånger – skall folket få dra ut i dans, skörda vingårdens frukter och dra upp till Sion.
Profeten låter oss ana en inre ”kamp” i själva Gudomen. Rättvisan kan inte upphävas. Ändå segrar kärleken.
Den kananeiska kvinnan i evangeliet, som ber för sin plågade dotter, har anat samma ”kamp” hos Jesus. Han vet att budskapet enligt Guds plan först skall gå till ”barnen”, Israels folk. Först senare går det vidare till hedningarna, som här brutalt kallas ”hundarna”.
Kvinnans ödmjuka bön får Jesus att ”ändra sig”. Hon övervinner hans tveksamhet genom att vädja till hans barmhärtighet.
Hon ifrågasätter inte den gudomliga planen, men argumenterar både ödmjukt, förnuftigt och listigt: ”Nej, Herre, men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Jesus tycks själv förundrad av hennes tro.
Det han säger om hennes tro, sägs inte om någon annan i Matteusevangeliet, inte ens om lärjungarna: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill”.
Det är hennes kärlek till sin dotter som driver henne. Men det är hennes tro på Jesus som bär frukt.
Guds eviga kärlek frågar efter människans tro och iver. Den ödmjuka tron frigör, tar emot och blir delaktig av den gudomliga kärleken.
”Med evig kärlek har jag älskat dig.”
pater Ingmar Svanteson
