Kortpredikan 3 april 2020

Jer 20: 10-13; Ps 18: 2-7; Joh 10: 31-42

Profeten Jeremia är en av de tyd­ligaste förebil­derna till Je­sus. Profetens ord och var­ningar avvisas, men han framhärdar i sin kallelse. De hotar och anklagar honom, men får honom inte på fall. Herren är med honom ”som en väldig hjälte”.

I dagens avsnitt ur Johannesevangeliet låter Jesus konfronta­tionen med judarnas repre­sentanter gå vida­re.

Det är inte en tragisk hjälte som finner sig i sitt öde. En plan full­bor­das, en gudomligt kärleksfull plan. Mitt i kampen förblir han i djupet oåtkomlig för angreppen.   

Aposteln Paulus tillämpar detta när han låter också det onda som drabbar honom bli ett ”vapen i rättfär­dig­hetens tjänst”. (2 Korin­ti­er­brevet 6: 1-10)

Det onda behöver inte få makt över oss. Aposteln låter inte mot­­gång och olyckor driva honom till vanmakt och förtvivlan. Han är ”plå­gad men alltid glad”.

Också när de troende berövas sin tillgång till sakramentens kraft och tröst kan själva bristen bli ett ”va­pen”.

Det påminner om att kom­mu­nionen aldrig är något självklart. Ka­tolsk tradition talar till och med om risken för ”andlig glupsk­het”. Bris­ten kan intensifiera vår längtan och göra oss bättre beredda.

Till den eukaristiska gemenskapen – en kropp och många lemmar – hör bön och möjliga insatser för dem som är mest drabbade.

”Min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig som ett kargt och uttorkat land. Fast jag inte kan ta emot din kropp och ditt blod, mätta ändå min hunger med din närvaro, du som ensam kan fylla min tomhet, och låt de människor jag möter idag märka att du är i mig och jag i dig”.[1]

                                                                                             pater Ingmar Svanteson

[1] Oremus – Den andliga kommunio­nen.