Kortpredikan 29 oktober 2022, Vårfrumässa
Fil 1: 18b-26; Ps 42: 2-3, 5bcd; Luk 14: 1, 7-11
”För mig är livet Kristus och döden en vinning.”
Paulus skriver från fängelset till sin älskade församling i Filippi. Han vittnar frimodigt. Döden har förlorat sin udd och sitt hot. Döden är i stället vägen för att till fullo få ”vara hos Kristus. Det vore ju det allra bästa”.
Samtidigt har han sitt uppdrag, att ”hjälpa de troende till framsteg och glädje i tron”. Därför slits han åt båda hållen. Kärleken tvingar honom att fullgöra sin tjänst. Det ger honom till och med en ”vinst”.
Det som hindrar denna ”vinst” är det Benedictus kallar ”egenviljan”, påverkad av det förrädiska och lockande högmodet. Att följa den är att krympa som människa. Som om det skulle finnas en glädje ”bredvid” efterföljelsen av Kristus.
Vi är kristna och vi går i kloster för att upptäcka vårt sanna jag. Att dö från det illusoriska jaget är en ”vinning”, som Paulus säger. Kristus vill hela tiden säga till oss: ”Käre vän, flytta dig längre upp”.
Men vägen dit består i att människan själv söker den ”nedersta platsen”, egenviljans och själviskhetens död. Varje försök att ”upphöja sig” är dömt att misslyckas.
Jungfru Maria prisar Herren som såg sin tjänarinnas ringhet.
Vägen dit var hennes överlåtelse: ”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord”.
Vi får kraft till denna överlåtelse när vi säger och menar vårt ”Amen” i den heliga kommunionen.
Vi lämnar på nytt ifrån oss rodret över våra liv. Vi lämnar över det åt honom som har förnyat livet i sin uppståndelse.
I varje situation finns ett steg att ta som leder till något större.
Vi föredrar ingenting framför Kristus.
”För mig är livet Kristus och döden en vinning.”
pater Ingmar Svanteson
