Kortpredikan 29 oktober 2019
Rom 8: 18-25; Ps 126: 1-6; Luk 13: 18-21
”Allt skapat är lagt under tomhetens välde.” Det är inte svårt att se. Skapelsen lever i ”slaveri under förgängelsen”. Något har gått fel och alla lider av det.
Men så för aposteln beskrivningen ett steg vidare. Han kallar tomheten ”födslovåndor”. Det trollar inte bort smärtan, men ger den ett hopp.
Bärare och förvaltare av detta hopp kallar han ”Guds barn”. De tycks väcka förväntan. ”Skapelsen väntar otåligt” på att dessa hoppets förvaltare skall ”uppenbaras”.
Aposteln beskriver dem. Han säger att deras ”lidanden ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras”. I jämförelse med vad de hoppas på blir deras lidanden försumbara. Hoppet relativiserar lidandet. En kallelse skymtar fram.
Det betyder inte att de blir okänsliga stålmän, också de ropar i väntan på befrielse, men det sker inte i förtvivlad tomhet, utan i hopp. De har fått ”Anden som en första gåva”. I hoppet är de redan ”räddade”. De har del i vad de hoppas på.
Allt omkring dem, hela skapelsen, riktar sina ögon mot dem. ”Skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras”. I evangeliet jämförs de med ett senapskorn och en surdeg. Det oansenliga och lilla bär en hoppets enorma dynamik.
Det betyder inte att de utan vidare blir omtyckta. Oftast är det tvärtom. De vittnar nämligen om honom som har lidit och dött. Men helgonen väcker hopp långt utanför kyrkans gränser.
I den föregående versen beskriver aposteln Guds barn. De är ”Kristi medarvingar, om de delar hans lidande för att också få dela hans härlighet”.
Här finns källan och orsaken till Guds barns oerhörda kallelse för hela skapelsen. Med sina liv vittnar de om det hopp som ingjutits i hela skapelsen genom Kristi död och uppståndelse.
Vi väntar uthålligt i hjärtats ständiga bön. Varje eukaristi stärker vårt hopp.
pater Ingmar Svanteson
