Kortpredikan 28 februari 2020

Jes 58: 1-9a; Ps 51: 3-6a,18-19; Matt 9: 14-15

Profetens ord i dagens läsning har ofta citerats av världsförbätt­rare och reformivrare. Men den som vill "lossa orättfärdi­ga bojor och lösa okets band" måste först befrias från egna bojor för att inte fångas i pela­gi­ansk aktivism. 

Efter ett tag blir dessa aktivister desillusionerade, "hänger med huvudet som ett säv­strå", fastnar lätt i själv­­ömkan, klagan och knot­an­de.

De som blivit till välsignelse har först skaffat rum för sin egen irran­de själ. De har gått in i sitt hjärtas kammare för att be till Fa­dern i det för­dolda. Be­nedictus fann grottan i Subiaco där han "bodde hos sig själv" inför Fa­derns ansikte. 

Han bröt bröd åt sin egen hungrande själ genom att läsa Guds liv­giv­an­de ord!

Han drog sig inte undan från sin närmaste nästa, det egna sam­vetet.

Det första steget på vägen till Gud är, enligt Aelred av Rievaulx, att vara samlad i sig själv, i sitt sanna jag.

Det ger åt den nakne "rättfärdighetens kläder", så att han kan gå ut ur sig själv för att se och bistå sin nästa. Ersätta "kiv och split", med tåla­mod, kär­lekens gärning­ar, allmosor och förböner.

Det bereder mark för det tredje steget, att ryckas upp över sig själv. "Då skall ljus bryta fram som en morgonrod­nad". Insik­ten om att brud­gummen är här. "När du ropar, skall han säga: 'Se, här är jag'".[1]

De tre stegen –

att vara samlad i sig själv,

att gå ut ur sig själv,

att låta sig ryckas upp över sig själv till Gud

- motsvarar det fundamentala budet: Att äls­ka Gud över allting och sin nästa som sig själv.

                                                                                                pater Ingmar Svanteson

[1] Benedictus kombinerar tre citat från Jesaja (58:9; 52:6 och 65:24) och citerar det i sin regel, Prologen 18.