Kortpredikan 28 augusti 2020, S. Augustinus, biskop och kyrkolärare

1 Kor 1: 17-25; Ps 33: 1-2, 4-5, 10 ab, 11; Matt 25: 1-13

Augustinus skulle inte ha svårt instämma i Paulus ord: ”Eftersom världen, omgi­ven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom vishe­ten, beslöt Gud att ge­nom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror”.

Augustinus hade genom­skå­dat manikeismens grundlösa spekulationer. Hans sökande hade fört honom till trons förgårdar. Han påverkades och berördes av Ambrosius förkunnelse och av skönheten i liturgin. Han var omgiven av kristna vän­ner, vars red­barhet och ärlighet han beundrade och avundades. Han för­ak­tade sitt eget livs obeslutsamhet och oansvarighet. Men det avgöran­de fat­tades.

Han gråter över sitt elände. Det är då han hör en barnröst ropa: ”Tag och läs! Tag och läs!” Han tar det som ett rop från Gud och slår upp bibeln och ser sitt hittillsvarande liv beskrivet: ”otukt, orgier och festan­de”, följt av den avgörande maningen: ”Ikläd er herren Jesus Kris­tus, och ha inte så mycket omsorg om det jordis­ka att begären väcks”.

Också skrifterna hade talat om visheten som en väg att närma sig Gud. Den nådde långt, men inte ända fram. ”Då beslöt Gud att genom dår­ska­pen i för­kunnelsen rädda dem som tror.”

Det var Guds ord som avgjorde och fullbordade Augustinus om­vändel­se. Det ordet kan bara tas emot i tro.

Augustinus slutar inte att tänka, men ställer hela sin genialitet i Guds och kyr­kans tjänst. I ljuset av den tro han fått. ”Jag tror för att förstå”.

Ljuset fanns redan i honom, men han kunde inte själv nå det. Därför be­höv­des en medlare, Jesus Kristus, som är vä­gen, sanningen och livet.

Augustinus´ omvändelse vittnar både för den orolige, den vankelmo­di­ge och den tröge.

Människan måste ta steget, bryta med det destruktiva, men det av­gör­ande är tron på det Ord som kallar.

Augustinus beskriver det: ”Du var hos mig, men jag var inte hos dig. Jag drogs bort från dig av allt det sköna som inte hade funnits om det inte funnits i dig. Du kallade mig, du ropade, och genombröt min dövhet, du strå­la­de, du skim­rade och sking­­ra­de min blindhet; din väldoft spred du, jag andades in, och suc­kar nu efter dig; jag fick sma­ka din godhet, nu hungrar och törstar jag; du rörde vid mig, och jag upptändes till din frid. ”

                                                                                        pater Ingmar Svanteson