Kortpredikan 27 februari 2024

Jes 1: 10, 16-20; Ps 50: 8-9, 16bc-17, 21; Matt 23: 1-12

”De säger ett och gör ett annat.”

Hyckleri kallas det. Allvarligast blir hyck­leriet när det har religiösa för­tecken. Je­sus talar med bitande iro­ni om önskan ”att ha he­ders­­­platsen på gästabuden och att vilja bli hälsade på torgen och kallas rabbi”.

I teorin är alla förnuftiga människor eni­ga om att fördöma hyckle­riet. Ingen vill kallas hycklare. Hur uppstår då problemet?

Hycklaren saknar självkänne­dom. Han vill inte se bjälken i det eg­na ögat. Det finns hos varje män­ni­ska en ovilja och ett mot­stånd mot att höra det som gäller hen­ne själv.

Kravet på självkännedom ställs därför först på dem som har upp­dra­g att un­dervisa, vägleda och förmana. Aposteln Jakob säger att de skall få en ”strängare dom”.

Några måste ha detta uppdrag, att sitta ”på Moses stol” eller att tala i Kristi namn, men Jesus klargör att det är en tjänst, som ba­ra kan fullgöras ”underifrån”. ”Den som är störst bland er skall va­ra de andras tjänare.”

Därför måste kyrkan ha stränga krav på sina lärare. Förberedel­sen mås­te ta sin tid. Den blivande mun­ken får inte öppna mun­nen om det han saknar er­farenhet av. Det av­görande är ödmjuk­heten.

Efraim ber i sin fastebön: ”Skänk mig, Din tjänare, kyskhetens, öd­mjuk­hetens, tålamodets och kärlekens Ande.”

Vår Herre Kristus visade vägen genom att inte bara undervisa om den, utan också själv gå den.

Hans ödmjukhet är både vägvisande och livgivande. On­­da och döman­de tankar får inget fäste i den öd­mjuke.

”Låt mig se mina synder och inte döma min broder och syster.”

Det är för att bli delaktiga av Kristi ödmjuk­het som vi gör bot, lä­ser Guds ord och firar den heliga eukaristin.

pater Ingmar Svanteson