Kortpredikan 27 april 2021
Apg 11: 19-26; Ps 87; Joh 10: 22-30
Genom förföljelsen efter Stefanos död skingras de troende. Men därmed sprids evangeliet. Gud använder okonventionella metoder. ”Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde.” (Tertullianus)
I Antiochia börjar man predika också för icke-judar. Ryktet når Jerusalem och man skickar dit Barnabas för att ”visitera” vad som är på gång. Steget utanför den judiska gränsen var större än vi kan föreställa oss. Barnabas bekräftar det som ett nådens verk. Han är själv ”en god man fylld av ande och tro”.
Redan psalmisten har sjungit om detta. ”Rahav och Babylonien skall jag nämna bland mina bekännare, liksom Filisteen, Tyros och Kush”. Redan profeten visste att Sions gränser skulle vidgas utöver de judiska. Sions källa var djupare. ”Även om dem (=hedningarna) skall det heta: ’Där är de alla födda'”.
Tron öppnar dörren till Jesu hemlighet, enheten mellan honom och Fadern. ”Jag och Fadern är ett.”
Genom tron och dopet får vi del i den enheten. Sonen gör sin Fader till vår Fader. Barnaskapets källa rinner upp i hjärtat.
Kyrkan påminner oss om det genom att låta den eukaristiska bönen fortsätta i bönen Fader vår. Den som i tro säger ”Fader” till Gud, vilket hans Son har lärt oss att göra, är hans barn. Det ger tillgång till barnaskapets källa.
Aposteln uppmanar de troende: ”Var alltid glada!” Det skulle han ju inte kunna om glädje bara vore en känsla.
När glädjen sinar har vi lockats av källor som snart sinar eller rentav är giftiga. Vi behöver återfinna den källa som aldrig sinar.
”Må påskens mysterium vara källan till vår glädje.”
pater Ingmar Svanteson
