Kortpredikan 26 oktober 2021
Rom 8: 18-25; Ps; 126: 1-6; Luk 13: 18-21
”Allt skapat är lagt under tomhetens välde.” Vi påminns om det varje dag. Allt levande har fångats i livets motsats. Aposteln kallar det ”slaveri under förgängelsen”. Människan, den medvetna och reflekterande varelsen bland allt levande, frågar sig varför hon fick livet, när det slutar i förgängelse och död.
Aposteln vittnar om något som ersätter denna tomhet. Det är inte fullbordat. Han kallar det ett hopp och talar om ”födslovåndor”. Något hoppfullt är på väg att födas fram.
De som bär och förvaltar detta hopp kallar han ”Guds barn”. De tycks väcka förväntan. ”Skapelsen väntar otåligt” på att deras hopp skall ”uppenbaras”.
Aposteln beskriver dessa hoppets förvaltare. Deras ”lidanden” tycks inte slå ner dem. Inte heller beröva dem hoppet och glädjen. I jämförelse med vad de hoppas kan de härda ut i de största lidanden.
Det betyder inte att de blir okänsliga stålmän. Också de ropar i väntan på befrielse, men det sker inte i förtvivlan, utan i hopp. Aposteln säger att de har fått ”Anden som en första gåva”. I hoppet är de redan ”räddade”. De har del i vad de hoppas på.
I evangeliet jämförs deras hopp med ett senapskorn och en surdeg. Hoppet rymmer en enorm livskraft och dynamik.
Det betyder inte att de utan vidare blir omtyckta. Ofta är det tvärtom. Men helgonen, och särskilt martyrerna, väcker hopp också utanför kyrkans gränser. Hur är det möjligt?
I går hörde vi dem beskrivas. De är ”Kristi medarvingar, om de delar hans lidande för att också få dela hans härlighet”.
Med sina liv vittnar de om det hopp som ingjutits i hela skapelsen genom Kristi död och uppståndelse.
”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen”.
För att stärkas i hoppet firar de den heliga eukaristin.
pater Ingmar Svanteson
