Kortpredikan 26 mars 2021
Jer 20: 10-13; Ps 18: 2-7; Joh 10: 31-42
Profeten Jeremia är i Gamla Testamentet en av de tydligaste förebilderna till Jesus. Profetens ord och varningar avvisas, men anklagelser och hotelser kan inte tysta honom. De får honom inte på fall. Herren är med honom ”som en väldig hjälte”.
I dagens avsnitt ur Johannesevangeliet försöker judarnas representanter på nytt att stena Jesus. Han hänvisar till de gärningar han utfört: ”Tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig”.
Han undkommer denna gång, men vet vad som väntar. Ändå är det inte en tragisk hjälte som finner sig i sitt öde. En plan är på väg att fullbordas, en gudomlig plan. Genom sin överlåtelse till Fadern förblir han, mitt i verklig vånda och kamp, oåtkomlig för angreppen.
Aposteln Paulus tillämpar detta när han låter det onda som drabbar honom förvandlas till ett ”vapen i rättfärdighetens tjänst”.
Det onda behöver inte få makt över oss. Aposteln låter inte motgång och olyckor driva honom till klagan, vanmakt och förtvivlan. Han är ”plågad men alltid glad”.
I slutbönen för denna mässa ber vi: ”låt det skydd du skänker genom Kristi offer omsluta oss i varje frestelse och fara”.
Det kan låta cyniskt för dem som berövats sin tillgång till sakramenten. Men vår biskop vittnar om dem för vilka själva bristen blivit ett ”vapen”.
Eukaristi och kommunion är aldrig något självklart. Katolsk tradition talar till och med om risken för ”andlig glupskhet”. Själva bristen kan intensifiera vår längtan och göra oss bättre beredda.
Till den eukaristiska gemenskapen, en kropp och många lemmar, hör att ”bära varandras bördor”.
Alla kan be bönen om ”Den andliga kommunionen” (Oremus):
”Min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig som ett kargt och uttorkat land. Fast jag inte kan ta emot din kropp och ditt blod, mätta ändå min hunger med din närvaro, du som ensam kan fylla min tomhet, och låt de människor jag möter idag märka att du är i mig och jag i dig”.
pater Ingmar Svanteson
