Kortpredikan 26 mars 2019
Dan B:2,11-20 Ps 25:4-9 Matt 18:21-35
Varför har människan svårt att förlåta dem som står i skuld till henne själv? - Hon känner inte sig själv.
Mannen i liknelsen hade visserligen ödmjukat sig och bett om befrielse från sin egen stora skuld, men det skedde knappast av hjärtat. Hans ytliga bön avslöjar sig när hans egen gäldenär ber om tillgift. Hans självkännedom begränsades till den yttre handlingen.
Den som känner sig själv har lätt att förlåta. Hon kan inte längre döma den andre.
I mässans offertorium, före handtvagningen, ber prästen tyst, böjd inför altaret:
"Herre, inför ditt ansikte ber vi med ödmjukt sinne och förkrossat hjärta. Tag emot oss och låt det offer som vi frambär i dag bli dig till behag".
De första orden bads första gången av Asarja, i en brinnande ugn, under den babyloniska fångenskapen, som det berättas i Daniels bok.
Kyrkan har inte kunnat glömma Asarjas ord. Hon lägger dem i prästens mun i varje mässa. Ibland sjungs det som offertorium. Det är hela kyrkans och varje troendes bön. "Herre, inför ditt ansikte ber vi med ödmjukt sinne och förkrossat hjärta.”
Det nya är att bönen infogas i Kristi offer: ”Tag emot oss och låt det offer som vi frambär i dag bli dig till behag".
Därmed skärps kravet på vår villighet att försonas, på vår beredskap att förlåta. Det kan kosta på. Gamla oförrätter kan dröja sig kvar i ett hörn av hjärtat och dyka upp på nytt, som gamla spöken. När bönen infogas i Kristi offer ges all den nåd som människan behöver.
Gud vill helt befria sina tjänare. Därför upprepar vi vår bön, "Herre, inför ditt ansikte ber vi med ödmjukt sinne och förkrossat hjärta”.
Vi vädjar till och förenar den med Kristi offer. ”Tag emot oss och låt det offer som vi frambär i dag bli dig till behag".
pater Ingmar Svanteson