Kortpredikan 25 september 2021, Vårfrumässa

Sak 2: 1-5, 10-11a; Jer 31: 10-12b, 13; Luk 9: 43b-45

Profeterna Haggai och Sakarja verkade under åter­upp­byggna­den av templet efter folkets åter­komst från Babylon. Sakarja ser långt in i framtiden.

Här ser han att staden en gång skall bli för stor för att kringgär­das av en mur. Däremot skall Herren själv vara en ”mur av eld omkring staden”. Samtidigt skall han själv ta sin boning i staden, som kallas Si­ons dotter. Många hednafolk skall höra dit.

Vi anar både den universella katolska Kyrkan, per­sonifierad av jungfru Maria, Sions dotter. Men också detta pekar mot sin egen uppfyllelse, den himmel­ska sta­den. Guds folk förblir ett pilgrims­folk på vandring.

I evangeliet står det att folket häpnade över vad Je­sus gjorde. Lär­jungarna måste ha fått näring för si­na drömmar om det mes­sianska rikets omedel­bara och världsliga uppbyggnad och fram­växt.

Men Jesus talar i stället om att han skall ”överläm­nas i männi­skors händer”.

Han säger: ”Lyssna no­ga på vad jag nu säger till er”. Men de för­stod inte, det var fördolt för dem och de vågade inte ens fråga.

Ofta förstår vi inte. Ibland lockas vi av något och frestas att bygga en mur som skydd kring det vi funnit. Och det finns goda och nöd­­vändiga murar. Men inga murar befriar oss från att ständigt gå vidare.

I Guds ord söker vi ständigt Guds ansikte. I dagens Laudes bad vi: ”Lär mig att göra din vilja”.

I den heliga eukaristin står vi med Maria vid korset, kringgärdade av ”en eldsmur”. Herren säger genom sin profet: ”Jag skall bevi­sa mig härlig därinne”.

Elden gör oss brinnande för att våga fråga och skynda vidare.

                                                                                                             pater Ingmar Svanteson