Kortpredikan 25 oktober 2021

Rom 8: 12-17; Ps 68: 2, 4, 6-7ab, 20-21; Luk 13: 10-17

I Romarbrevets åttonde kapitel har aposteln nått den teologiska höjdpunkten. Kristi verk är genom Anden fullbordat, också i Kyr­kan och i den troende.  De är inte längre slavar. ”Ni har fått en an­de som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!”

I den heliga eukaristin säger prästen: ”På Frälsarens befallning och vägledda av hans gudomliga undervisning vågar vi säga: ”Fader vår…”.

Det föregrips när Jesus botar kvinnan som varit sjuk i arton år. ”Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud.” Hon be­frias och upprättas.  

Men också den troende kan, så länge hon lever i tiden, gli­da till­baka till villkoren före Kristus, långt under sin värdighet.  

Det gör hon när hon på nytt börjar ”leva efter köttet”, när hon lu­ras att tro att hon har ”skyldigheter mot köttet”. Det sker när hon ger efter för freste­lser eller tror sig vara skyldig att följa konve­nans eller anpassar sig till världens krav.

Aposteln uppmanar de troende ”att med ande döda kroppens gärningar”. Frestelsen är inte så stark som den ger sken av. De troende har större krafter till sitt förfogande.

Varje gång leder det till djupare befri­else, även om det innebär lidande. 

Paulus talar om att ”dela hans lidande”. Det som skedde med Kris­­tus upprepas i den som följer honom. För att den köttsliga män­niskan skall förintas och den nya människan växa till.

Vi är ”Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet”.

                                                                                                    pater Ingmar Svanteson