Kortpredikan 25 juni 2022, S. Johannes Döparens födelse
Jes 49: 1-6; Ps 139: 1-3-13-15; Apg 13: 22-26; Luk 1: 57-66, 80
De första munkarna kände igen något av sin egen kallelse i profeternas. När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. På ikoner i kloster ser man honom ofta tillsammans med Maria vid korset.
Johannes Döparen vistades i öde trakter. Som det står om den gåtfulle profeten i första läsningen ansätts han av svåra tankar: ”Förgäves har jag mödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft”. Han enda lön är hos Gud.
Om man jämför profeten med prästen ser man tydligare. Prästen får sin kallelse bekräftad och förmedlad av kyrkan. Profeten får den direkt från Gud. Ibland redan innan han är född.
Varje kristen har en profetisk kallelse. Profeten lyssnar till Guds röst i sitt innersta. Varje människa står under ett omutligt krav, att lyssna och tala sanning i hjärtat.
Katoliken vet att denna avskildhet inte förminskar tillhörigheten till gemenskapen, de heligas samfund. Men gemenskapen utesluter heller inte den ”profetiska” avskildheten.
Profetens lön är att han blir vän med Gud. Salomo säger att Visheten ”frambringar profeter och vänner till Gud”.
Vänskapen är direkt och oförmedlad. Vänner är som en själ i två kroppar.
Johannes talar om sig själv som ”Brudgummens vän”, som gläder sig åt brudgummens röst: ”Den glädjen har nu blivit min helt och fullt”.
Varje människa bär något av denna kallelse i sitt innersta. Den ödsliga ensamheten vet att det finns ett svar.
”Min rätt är hos Herren och min lön hos min Gud.”
pater Ingmar Svanteson