Kortpredikan 25 juni 2021, S. David av Munktorp, abbot
1 Mos 17; 1, 9-10, 15-22; Ps 128: 1-5; Matt 8: 1-4
Traditionen säger att S. David var en benediktinmunk i England, som kom till Munktorp i Västmanland på 1000-talet. Historikerna är tveksamma eftersom de historiska källorna är sena, men ibland vet trons folk bättre. Han blev Västmanlands skyddspatron.
David vittnade i ord och liv om den Herre som i evangeliet botar en spetälsk man. Det sker som svar på dennes bön: ”Herre, vill du, så kan du göra mig ren.”
Mannens tilltal är en bekännelse till den Herre som kommer ner från Bergspredikans berg. I den har Jesus sagt: ”Ni har hört att det blev sagt…, men jag säger er”.
Nu bekräftas orden av hans gärningar. Dessa övergår vad någon människa kan åstadkomma.
Redan Abraham och Sara fick en föraning om att Gud kan göra det mänskligt omöjliga. ”Skulle barn födas åt en man som är hundra år gammal?” Abraham ler och frågar sig själv hur Sara vid så hög ålder skall föda barn.
Men genom Isak upprättas ett ”evigt förbund”. Vi hör det i varje mässa: Jesu ord om det ”Nya och eviga förbundet i hans blod”.
Den spetälske bekänner sin tro på Herrens kraft. ”Vill du, så kan du göra mig ren”.
Men mannens bekännelse är också en bön. Han säger inte bara ’Jag vill bli ren’. Det är en bön i tro: ”Herre, vill du, så kan du…”.
För att vår bön skall få kraft får vi höra Jesu handling beskrivas. Han sträcker ut handen och rör vid den spetälske. Det var både förbjudet och riskabelt. Jesus tog risken.
Det var en förövning till vad som skedde på korset där han enligt profeten tog på sig våra sjukdomar för att bota oss.
Jesu korta svar lyser av kraft och glöder av kärlek:
”Jag vill. Bli ren!”
Det sker i försoningens sakrament.
Det stärks i varje eukaristi.
pater Ingmar Svanteson
