Kortpredikan 24 oktober 2020, Vårfrumässa

Ef 4: 7-16;  Ps 122: 1-5; Luk 13: 1-9

”Var och en har fått just den nåd som Kristus har velat ge ho­nom”.

Den nådegåva som några har fått, med upp­takt i det apos­to­liska upp­draget, tjänar kroppens upp­bygg­nad, tillväxt och en­het.

Hela kroppen skall ”fogas samman och hållas ihop genom att alla le­der­na hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje sär­­­­skild del.” Guds plan med alla och allt, Kyrkans vidunderliga mysterium, hon som är Kristi kropp.

Lemmarna skall bli ”mera fullkomliga”, ”bli fullvuxna och nå mog­nad”, ”inte längre vara barn och drivas omkring av alla lärovin­dar”.

”Låt oss i kärlek hålla fast vid sanningen”.

Kärlek utan sanning går vilse. Också de troende blir ”lekbollar för dem som vill sprida villfarelse med sina bedrägliga påfund”.

Sanning utan kärlek blir kallt döm­ande. Jesus ger exempel. De som drabbas av olyckor misstänks och döms som större syndare än and­­ra, men Jesus vänder udden mot dem som dö­mer. ”Om ni inte om­vänder er, skall ni alla mista livet”.

Den smala vägen mellan godtrogen naivitet och kallt dömande uppen­ba­ras för oss ge­nom Kyrkan, personifierad i Maria, hon som både är oändligt mild och samtidigt ett omutligt värn mot alla vil­loläror.

Hon förmedlar Sonens vädjande inför Fa­dern till alla Kyr­kans barn, vars moder hon är.

Både Sonens och Moderns förbön hörs i träd­gårdsmästarens väd­­jan: ”Herre, låt trädet stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och göds­la. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det”.

Vi firar mysteriet i var­je eu­ka­risti, bävande, men med ännu större förtröstan.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson