Kortpredikan 24 juli 2021, Vårfrumässa

2 Mos 24: 3-8; Ps 50: 1-2, 5-6, 14-15; Matt 13: 24-30

På Sinaiberget får Mose de tio budorden. Han förkunnar dem för folket och folket svarar: ”Allt vad Her­ren har sagt vill vi göra.” Där­med ingås förbundet mellan Gud och hans folk. 

Morgonen därpå frambärs ett offer nedanför berget. Mose stän­ker blodet från offerdjuren på altaret och på folket som en bekräf­telse av förbundet.

Det förmedlade och mottagna Ordet beseglas genom blod. På and­ra ställen berättas också att förbundet firades med en måltid. 

Det är detta Jesus hänvisar till och fullbordar när han vid den sis­ta måltiden sä­ger: ”Detta är mitt blod, det nya och eviga förbun­dets blod”. Han föregriper sitt eget offer dagen efter.

Samtidigt ger han sina apost­lar upp­draget att frambära och be­kräf­ta förbundet i varje eukaristi.

Vi känner igen både ordets liturgi och det eukaristiska offret.

Det är kyrkans viktigaste vapen mot den fiende som hela tiden sår ogräs mitt ibland vetet. Kyrkan anger förvisso villkor för vårt del­tagande. Den som lever i allvarlig synd varnas högtidligt för att kom­municera utan att först ha biktat.

Låt oss be om saktmod för dem som har det otacksamma upp­draget att var­na. Alla be­höver varningen, inte minst de som har uppdraget.

När de sviker sitt uppdrag bereds marken för självutnämnda do­mare som försöker skapa en ren kyrka och löper risken att också skada vetet. Kyrkohistorien ger många exempel.

Här på jorden består kyrkan av både syndare och heliga. Men al­la är kallade till helighet. Inte minst genom att lyda budet att inte döma.

Därför firar vi den heliga eukaristin och instämmer i Marias över­låtelse, redan formulerad av folket vid Sinai berg: ”Allt vad Herren har sagt vill vi göra och lyda”.

                                                                                                     pater Ingmar Svanteson