Kortpredikan 23 november 2020, S. Columbanus, abbot
Upp 14: 1-3,4b-5; Ps 24: 1-4b, 5-6; Luk 21: 1-4
Vilken skara! – Den fattiga änkan hörde dit. Abboten Columbanus likaså. Johannes beskriver dem. De har lärt sig den nya sången. De är friköpta från jorden. De är fläckfria. De följer Lammet vart det än går. De etthundrafyrtiofyra tusen. Responsoriepsalmen besjunger dem: ”De som har oskyldiga händer och vars hjärta är rent, de som inte bedrar. De söker Guds ansikte”. Benedictus utlägger den psalmen i Regelns prolog.
Jesus såg den inre kvaliteten hos änkan som gav allt hon hade att leva på och därmed sig själv. Aposteln beskriver vad som sker genom henne: ”Jag är fattig men gör många rika, jag har ingenting men äger allt”.
Abboten Columbanus, död år 626, härstammade från Irland, men grundade kloster på kontinenten som lämnade bestående avtryck. Några menar att de iriska munkarna räddade kristendomen i Europa, som vid denna tid försvagats av konflikter och främmande folks invasioner – inte olikt vår egen tid.
Mönstret blir synligt i Skriftens sista bok. Johannes ser dem som ”följer Lammet” genom tidens och historiens alla trångmål, fasor och prövningar. De har förstått Guds hemliga plan och mening.
”De sjöng en ny sång inför tronen”. Sången avslöjar att deras styrka inte kommer från dem själva.
I varje eukaristi följer vi Lammet ”var det än går”. De ”felfria offergåvor” vi bär fram i offertoriet, symboler för allt vi har och är, förenas med och helgas av Kristi ”rena, heliga och fläckfria offergåva”. (ur Första eukaristiska bönen)
Hans offer ”lär oss den nya sången”.
”Genom honom och med honom och i honom tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet i alla evigheters evighet. Amen.”
pater Ingmar Svanteson