Kortpredikan 23 maj 2019
Apg 15:7-21; Ps 96:1-3,10; Joh 5:9-11
”Bli kvar i min kärlek.”
Bilden av vinträdet finns kvar, även om den inte nämns. Grenen måste bli kvar i vinstocken för att bära frukt.
Lukas berättar om samma kärlek, men i handling. Frågan om hedningarnas omskärelse blev föremål för lång överläggning. Därefter tar Petrus till orda. Det hade varit oklokt att omedelbart ge ordet till Paulus. Kärleken är också klok.
Händelsen med Cornelius gjorde ju Petrus till det första vittnet om att Gud inte gjorde skillnad mellan judar och hedningar. Så får Paulus och Barnabas berätta. Alla tiger och lyssnar. Jakob kan summera och dra slutsatser.
Men Petrus har redan formulerat det: ”Det är genom vår herre Jesu nåd som vi blir frälsta och likaså de”.
Det Lukas berättar är utsidan av denna ”nåd”. Insidan är, med Johannes bild av vinträdet, den sav som får grenen att bära frukt, den kraft som får martyrerna att ge sina liv och den orättvist behandlade att reagera med tålamod.
”Bli kvar i min kärlek.” - Maningen förutsätter att människan är fri och kan handla annorlunda: lämna, gå bort, dra sig undan, lägga händerna i knät, somna på sin post, glida bort…
”Om ni håller mina bud, blir ni kvar i min kärlek.” Det finns ingen motsättning mellan buden och kärleken, vilket ofta påstås.
Men något nytt har tillkommit. Buden är fyllda av nåd. Av en mild men förvandlande kraft. Utgjuten i de döptas hjärtan.
”Låt er förvandlas”, säger Paulus, ”genom förnyelsen av era tankar”. Genom att läsa om Guds väldiga gärningar i den heliga skrift och hans helgons historia. Känna igen Kristi kärlek och besvara den i bön, tillbedjan och handling.
Hans löfte kulminerar i löftet om den fullkomliga glädjen. Hans glädje i oss.
Vi firar och praktiserar det i varje eukaristi.
”Bli kvar i min kärlek.”
pater Ingmar Svanteson
