Kortpredikan 23 februari 2024
Hes 18: 21-28; Ps 130; Matt 5: 20-26
”Herren vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får leva.”
Synd är en dödlig sjukdom. Sjukdomen botas när syndaren genom omvändelse får del av Guds botande och livgivande kraft.
Därför är omvändelse ett gudomligt verk. Herren är läkaren som vill bota och hela människan.
Men människan måste samverka med Guds helande kraft.
I minnet går hon tillbaka till det vägskäl i sitt liv där hon gick fel och ådrog sig sjukdomen. Genom ånger över synden och med en föresats att välja den rätta vägen bereder hon mark för Guds förlåtande och helande kraft.
Den begångna synden förlorar sin makt över henne.
Det gäller till exempel olika brott mot femte budet, ”du skall icke dräpa”: vrede, nedsättande ord, förbannelser, dömande tankar.
Vrede är en envis sjukdom som plågar och tynger människan. Hon behöver be mycket om Jesu milda kärlek för att driva ut alla dömande och oförsonliga tankar. Många vill inte bli friska från denna sjukdom. De går inte till roten, utan nöjer sig med plåster på sjukdomen.
Ovilja att försonas är en dödlig sjukdom. I en konflikt måste ”allt som ankommer på henne” vara uppklarat innan hon närmar sig Herrens altare.
Det är vad fridshälsningen före kommunionen uttrycker. Vi ber om och lovar det i varje Fader vår: ”Förlåt oss, såsom ock vi förlåter.”
Den som bär på oförsonade synder mot sin nästa får betala ”till sista öret”. Här i tiden, där han får ”släpa” på sin skuld genom dåligt samvete; i skärselden om det var en mindre skuld; eller för evigt om det var en allvarlig och medveten oförsonlighet.
Genom Kristi död och uppståndelse är vägen öppnad för att leva i förlåtelse, försoning och frid.
”Herren vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får leva.”
pater Ingmar Svanteson
