Kortpredikan 23 februari 2022, S. Polykarpos, biskop och martyr
Jak 4: 13-17; Ps 49: 2-3, 6-11; Mark 9: 38-40
Den helige biskopen Polykarpos var lärjunge till aposteln Johannes. Han brändes på bål i Smyrna i Mindre Asien år 155.
Ögonvittnen har berättat att elden som brände hans kropp ”tog formen av ett valv och omslöt martyrens kropp lik ett segel som fylls av vinden. Och i mitten var det inte som brinnande kött, utan snarare bröd som blir gräddat, eller guld och silver som blir glödgat i ugnen. Och vi kände en vällukt som av doftande rökelse eller av kostbara kryddor”.
Vi vet att de kristna samlade ihop martyrens brända ben och bevarade dem som ”dyrbara stenar och värdefullare än guld”. Det är det äldsta skriftliga belägget i den tidiga kyrkan för vördandet av reliker.
Det måste i sin tur bygga på en redan etablerad tradition. Vi tillber endast Gud men vördar helgonen, eftersom de hjälper oss att se och gå i rätt riktning. För dem som saknade tro var elden bara ett plågsamt straff och reliker bara vidskepelse.
Detta ytterst konkreta kan tyckas strida mot Jesu ord i evangeliet: ”Den som inte är mot oss, han är för oss”.
Men det påminner om att det konkreta pekar mot det oändligt stora. Jesus är ingen partiledare eller ideolog vars ord är lätta att fånga in. Han är större. Världsalltets Herre, som kommer till sitt eget för att nyskapa alla och återställa allt.
Men hans storhet kan inte reduceras till luftiga och ”stora” tankar. Det är en konkret människa som talar. Det ”stora” börjar i det påtagliga och konkreta – Jesus från Nasaret. Och det fortsätter i hans konkreta kyrka och martyrer.
Jakobs brev är konkret, ofta närgånget. När han talar om rika och fattiga, eller om tro och gärningar.
Det är hälsosamt för människan. Hennes övermodiga tankar och skryt kan sluta som en ”dimma, som syns en kort stund och sedan försvinner”.
Därför behöver vi honom som blev människa, men var Gud.
Hans helgon visar vägen till den Herre som ger oss del av sin kropp och sitt blod.
De troende såg frukten av detta i Polykarpos, vars kropp liknade ”bröd som blir gräddat”.
Allt för att återge människan hennes sanna storhet.
pater Ingmar Svanteson
