Kortpredikan 23 april 2024
Apg 11: 19-26; Ps 87; Joh 10: 22-30
”… låt oss som firar påsk hämta befriande glädje ur Herrens uppståndelse”. (kollektbönen)
Påskens evangelium passerar gränser både utåt, geografiskt och etniskt, och inåt, djupare in i människans innersta.
I Antiochia börjar man predika också för icke-judar. Ryktet når Jerusalem och man skickar dit Barnabas för att ”visitera” vad som är på gång. Barnabas bekräftar det som ett nådens verk.
Redan Psaltaren har sjungit om detta. ”Rahav och Babylonien skall jag nämna bland mina bekännare, liksom Filisteen, Tyros och Kush”.
Profeten visste att Sions gränser skulle vidgas utöver de judiska. ”Även om dem (=hedningarna) skall det heta: ’Där (i Sion) är de alla födda'”. Den katolska kyrkan skymtar fram.
Påskens tro öppnar dörren till Jesu hemlighet, enheten mellan honom och Fadern. ”Jag och Fadern är ett.”
Genom tron och dopet får vi tillträde till den enheten. Sonen gör sin Fader till vår Fader, ”min Fader och er Fader”. Evangeliet öppnar barnaskapets källa i människans innersta.
Kyrkan påminner oss om det genom att låta den eukaristiska bönen fortsätta i bönen Fader vår.
Tilltalet ”Fader” är inte självklart. ”På Frälsarens befallning och vägledda av hans gudomliga undervisning vågar vi säga: Fader vår…”. Eukaristin ger förnyad tillgång till dopets källa.
Aposteln uppmanar de troende: ”Var alltid glada!” Det skulle han inte säga om glädje bara vore en känsla.
När glädjen sinar har vi lockats av källor som snart tar slut eller rentav är giftiga. Vi behöver åter upptäcka den källa som aldrig sinar.
”Må påskens mysterium vara källan till vår glädje.” (bönen över offergåvorna)
pater Ingmar Svanteson
