Kortpredikan 22 november 2021, S. Cecilia, jungfru och martyr
Dan 1: 1-6, 8-20; Till Dan B: 29-33; Luk 21: 1-4
Under kyrkoårets sista vecka lyssnar vi till profeten Daniels bok. Den ställer fram Daniel och hans vänner som föredömen. De tvingades leva i en rent hednisk miljö, men förblev ändå trogna sin mosaiska tro.
De lärde sig kaldeisk/babylonisk kultur och ställde sina krafter i den kaldeiske kungens tjänst, men var ändå omutligt trogna förbundet. Deras trohet beskyddade dem. Kungen fann dem till och med klokare än alla andra rådgivare han hade till förfogande.
De levde ”i världen, men inte av den”, som evangeliet senare skall säga. Paulus uppmanar de troende att inte anpassa sig till ”världens” tänkesätt, men låta sig förvandlas genom förnyelsen av sina tankar, så att de kan se klart och avgöra vad som är Guds vilja.
De fick förmågan att skilja mellan andarna, urskiljnings- och bedömningsförmåga. Benedikt kallar det discretio. Förmågan att se, bedöma och handla.
Vad behöver vi mera än det i dag? Både i världen och i kyrkan?
Att förvärva den gåvan kan kosta. Men alla kan be om den. Daniel skall få erfara det när han kastas i den brinnande ugnen. Den fattiga änkan ger ”allt hon hade att leva på”. Jesus säger att hon ”gav mer än alla de andra”.
Jungfrun och martyren Cecilia bevarade sitt hjärta rent. Hon hade lovat Kristus trohet. Ingen makt i världen kunde hindra henne att föredra den troheten och förbli i den kärleken, trots att det kostade henne det fysiska livet. Hon föredrog det verkliga livet.
Varken Daniel och hans vänner, den fattiga änkan eller den heliga Cecilia föredrog någonting före kärleken till det högsta goda. Benedikts anger vad som är högst på värdeskalan: Ingenting föredra framför kärleken till Kristus.
Det kan verka dåraktigt när det sker, men i efterhand ser vi den verkliga visheten.
pater Ingmar Svanteson
