Kortpredikan 22 november 2019, S. Cecilia, jungfru och martyr (200-talet)

1 Mack 4: 36-37, 52-59; 1 Krön 29: 10-12 (Resp. psalm); Luk 19: 45-48 

År 165 f.Kr. renade och åter­ställde Mackabeerna temp­let i Jerusalem, efter att med vapenmakt ha besegrat fien­der­­na. Med stor glädje fira­de man templets återinvigning och festen firas än idag (Chan­nukká).

Jesus "körde ut" dem som drev handel i templet. Han sa­de: ”Det står i skriften: ’Mitt hus skall vara ett bönehus’, men ni har gjort det till ett rövarnäste”.

Jesus kunde använda också yttre makt, ty han hade ett rent hjär­­ta. Han såg klart och handlade av ren li­delse för sin Fa­ders hus.

Hans apostel bekräftar överhetens rätt att stävja och mot­stå orätt och övervåld i det mänskliga samhället. För att upprätthålla rätten och skydda de svaga.

För oss är det viktigaste att hjärtat bevaras rent, antingen man är polis, har en överordnads uppdrag eller inte.

Den som är upprörd ser inte klart. Den som vredgas kan inte be.

Jungfrun och martyren Cecilia bevarade sitt hjärta rent. Hon hade lovat Kristus trohet. Ingen­ makt i världen kunde hin­d­ra henne att förbli i den kärleken.

Varje människa har ett tempel i sitt innersta. I hjärtat full­gör hon sin gudstjänst.

Genom den heliga eukaris­tin tar Herren sin boning i hjärtat, för att styrka oss i kampen och för att bevara hjärtat rent.

Må Han i oss kunna säga: "Mitt hus skall vara ett bö­nens hus."

                                                                                pater Ingmar Svanteson