Kortpredikan 22 juni 2021, SS John Fisher, biskop, o Thomas More, martyrer
1 Mos 13: 2, 5-18; Ps 15: 2-4b, 5; Matt 7: 6, 12-14
Abraham, eller Abram som han först hette, var generös och lät sin brorson Lot välja var han ville bo, när landet blev för trångt för deras växande boskapshjordar. Denne valde den rika Jordanslätten.
Abrams frikostighet blev snabbt belönad, om än i hoppet. Han fick lyfta upp sina ögon och se i alla väderstreck och dessutom över tidens gränser. Hans säd skulle bli som stoftet på jorden. I honom skulle alla släkten på jorden bli välsignade.
Denna allomfattande plan tycks stämma dåligt både med orden om att inte kasta pärlor för svinen, och ännu mera med talet om den trånga porten och den smala vägen, som endast ett fåtal tycks finna.
Jesus måste ha vetat vad han sade. Människan behöver både det ena och det andra.
Kyrkan är både helig och katolsk. Heligheten behöver kallelsen till katolicitet för att inte bli trångt sekterisk. Men hon behöver också kallelsen till helighet för att inte förlora sältan och det yttersta allvaret.
Detta är inte en lek med ord. Vi ser det hos helgonen.
I 1500-talets England blev John Fisher och Thomas More martyrer för sin trohet mot påven och kyrkans tro på äktenskapet.
De var inga ”påvefanatiker” utan humanister med sinne för både naturens och kulturens skönhet. De arbetade för att reformera kyrkan.
Men de motsatte sig Henrik VIII:s ogiltiga äktenskap och vägrade att erkänna kungen som kyrkans överhuvud, medan andra menade att det inte var så ”farligt”. Här var de omutliga och kompromisslösa.
I fängelset skriver More ett brev till sin dotter, fyllt av katolsk klarsyn och varm mänsklighet.
”Jag vill inte misströsta om Guds godhet, hur svag och bräcklig jag än känner mig. Hans mildaste godhet skall bevara min själ.”
Han tröstar sin dotter med trons varma klarhet: ”Inget kan inträffa utan att Gud vill det. Men det som han vill är verkligen det bästa, hur ont det än kan tyckas oss.”
Det har han lärt sig vid Jesu kors, som är unikt och ”exklusivt”, och just därför omfattar allt och alla.
Vi firar det i varje eukaristi.
pater Ingmar Svanteson
