Kortpredikan 22 juli 2019, S. Maria från Magdala

Höga Visan 3:1-4a; Ps 63:2-6; Joh 20:1-2,11-18

I Höga Visan söker bru­den sin brudgum. Först utan att finna honom. Hon fort­sät­ter att söka - och finner sin älskade.

Maria från Magdala kan inte låta bli att söka sig till graven. När hon finner den tom skyndar hon sig att berätta det för apostlarna. Själv fortsätter hon att söka.

Hon gråter utanför graven. Hennes gråt för­blin­dar hennes ögon. Hon känner inte igen den som står där. Hon tror det är trädgårds­vakten.

Jesus frågar varför hon gråter. Enligt Gregorius den store stäl­ler Jesus denna fråga för att föröka hennes läng­tan, ”så att den sku­l­le flamma upp av brinnande kär­lek”.

När han tilltalar henne med hennes namn, ”Maria”, visar han att han känner henne och älskar henne. ”Känn igen honom, som kän­ner igen dig”.

Människan finner därför att han söker, känner och älskar oss. ”Vi älskar därför att han har älskat oss.”

I hans blick och personliga tilltal upptäcker människan inte bara sin älskade, utan också vem hon är själv.

Bibeln berättar hur Gud kallar Mose, Abraham, Samuel… Om den gode Herden står det att han ”ropar på sina får med deras namn”. Tilltalet föregriper vad Uppenbarelseboken säger om den vita stenen, på vilken det namn står ”som ingen känner utom den som får det”.

Människan kallas, görs rättfärdig och helgas genom detta tilltal.

Maria från Magdala blir apostlarnas apostel. Det djupast per­sonliga integreras i kyrkans apostoliska kallelse.

Uppgiften fortsätter när vi ser med Jesu blick på vår nästa, kal­lar henne vid namn och rentav får medverka till att locka fram hen­nes djupas­te identitet.

”Ditt ansikte, Herre, söker jag.”

                                                                                                       pater Ingmar Svanteson