Kortpredikan 22 januari 2022, Vårfrumässa

2 Sam 1: 1-4, 11-12, 17, 23-27; Ps 80: 2-3, 5-7; Mark 3: 20-21

”Din härlighet, Israel, ligger slagen.”

David och hans män river sönder sina klä­der när de hör att Saul och Jonathan har fallit i striden, de gråter och fastar. David sjung­er klagosång. ”Din härlighet, Israel, ligger sla­gen.”

När Jesus närmar sig sitt lidandes kulmen säger han: ”Nu är Män­­­niskosonen förhärligad”. Just när den tycks gå om intet.

Vad tänkte hans anhöriga då, de som tidigare menat att han var ”från sina sinnen”? De skulle senare höra till hans lärjungar.   

Maria och Johannes står vid korset där ”härligheten” är slagen. Det är Johannes som har förmedlat orden om härligheten. Maria skall sjunga om den.

Men redan David sjunger om den, och i dödsriket finns ingen sång. Paulus skall senare säga: ”slagen till marken men inte förlorad”.

I varje eukaristi står Kyrkan vid samma kors. Hennes kla­gosång är verklig, men den genombryts av hopp.

”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse be­känner vi, till dess du återkommer i härlighet.”

                                                                                                            pater Ingmar Svanteson