Kortpredikan 22 april 2021

Apg 8: 26-40; Ps 66: 8-9, 16-17, 20; Joh 6: 44-51

”Hur skall jag kunna för­stå utan att någon vägleder mig?” 

Så frågar den etiopiske hovmannen. Han hörde förmodligen till de icke-judar som drogs till den mosaiska tron och är nu på hemväg efter en pilgrimsresa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesajas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare. Men hur skall han förstå utan att någon vägleder honom?

Filippos, en av de första diakonerna, leds av Anden till etiopiern. Han öppnar dennes ögon för att Jesaja 53 är en profetia om Jesus. Vägen till tro och dop för etiopiern tycks ha gått fort. Men utan vägled­ning hade det inte gått alls.

Människan kan inte förstå Guds ord på egen hand. Hon behöver någon som ”pekar” och vägleder. Utan Kyrkan blir tron på Kristus ensidig, falsk eller skev, även om man instämmer i trosbekännelsens ord.

Också Jesus talar om vägledning, men om en inre sådan och långt inten­si­vare, genom den helige Ande. Je­sus säger: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom”?

Vägledning är inte bara information. Inte ens med hänvisning till komplett kun­skap i katekesen kan människan bara ”bestämma sig” för att tro på Kristus och upp­tas i Kyr­kan. Tron är ett verk av nå­den. Gud drar människan till sig genom sin Ande.

Det som hindrar tron är inte bara okunnighet. Misstro och högmod är svårare hinder. Männi­skan vill inte vara bero­ende som ett barn utan själv behålla kon­trollen. Hon vill bli ”vuxen”, men på fel sätt.

Inför den sanne Guden är också den vuxna människan som ett barn. Bara som ett barn kan hon bli vuxen på rätt sätt. Jesus sa­de det till Ni­kodemos: ”Den som inte föds på nytt kan inte se Guds rike”. 

Anden upplyser och drar männi­skan genom kyrkans apostoliska un­dervis­ning, motta­gen i ödmjukhet.

Tron är döden för högmodet. Därför blir kampen så intensiv. Men tron är en gåva. Vi ser det när Lukas berättar om hur ”fort” det gick för etiopiern.

Ännu ”fortare” tycks det gå när Je­sus säger: ”den som tror har evigt liv”. Re­dan tron på Sonen förmedlar livet. Tron är själv en gåva. Därför blir lärjung­ens hela liv en allt större tacksägelse.

Ändå kallas det ett bröd. Med hjälp av detta bröd börjar ett nytt växande som sträcker sig än­da in i evigheten. ”Den som äter av det brödet skall inte dö utan leva i evighet.”

Kyrkan firar den heliga eukaristin som ”odödlighetens läkemedel”, som bara kan tas emot som en gudomlig gåva.

                                                                                                               pater Ingmar Svanteson