Kortpredikan 21 december 2022
Höga Visan 2: 8-14; Ps 33: 2-3, 11-12, 20-21; Luk 1: 39-45
Ängeln Gabriel har berättat för Maria att också hennes släkting Elisabet väntar barn trots sin höga ålder. Nu söker Maria upp Elisabet. Maria skyndar upp i Juda bergsbygd. Den dyrbara gåva hon bär ger henne lätta fötter.
Redan Höga Visan har förutsagt detta. Brudgummen söker sin brud och liknas vid en gasell som kommer ”springande över bergen”.
Han söker sin brud, vars ”röst är så ljuv” och vars ”ansikte är så vackert”.
Maria bär på honom som söker människan, för att återställa hennes ansiktes skönhet.
När Elisabet hör Marias hälsning förstår hon vem som söker henne. Barnet, Johannes Döparen, spritter till i henne och hon fylls av helig Ande. Maria är redan fylld av Ande och Elisabet ropar: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.”
Hon fylls av förundran: ”Hur kan det hända mig, att min herres mor kommer till mig?” Hennes förundran är redan fylld av tro.
Elisabet kallar Maria ”min Herres mor”. När kyrkan senare tvingas klargöra djupet och höjden av sin Herres väsen, förstår hon att hans mor med rätta kan kallas ”Guds moder”, ”Gudaföderska”.
Det Maria bär inom sig skall förmedlas till oss. Vi anar det redan i Höga Visan, om än fördolt. I brudgummens rop efter sin brud skymtar redan Kristi fullbordade verk: ”Stå upp, min älskade, du min sköna. Din röst är så ljuv. Ditt ansikte är så vackert.”
”Min älskade!” – Det är Kristi tilltal till människan, hela hans verk för att återställa den förlorade skönheten i människans ansikte.
I Marias röst och ansikte är det redan fullbordat. Hennes röst ljuder: ”Min själ prisar Herrens storhet”. Hennes ansikte liknar brudgummens, ”den skönaste bland människors barn”.
När människan i Marias efterföljd prisar Herrens storhet görs hon själv delaktig av hennes sons skönhet, Guds sanna avbild.
Kyrkan söker Sonens ansikte och blir delaktig av det i varje eukaristi.
pater Ingmar Svanteson
