Kortpredikan 20 november 2019
2 Mack 7: 1, 20-31; Ps 17: 1, 5-6, 8, 15; Luk 19: 11-28
Martyriet frigör det tydligaste vittnesbördet.
Modern till de sju söner, som gav sina liv i trohet mot lagens bud, avlägger ett sådant vittnesbörd. Hon stöder sina barn när de brutalt torteras och mördas för att de inte vill överge sin tro.
När de misshandlas säger hon till dem: ”Jag vet inte hur ni blev till i min kropp. Det var inte jag som fogade samman de ämnen som var och en av er är uppbyggd av. Det är världens skapare som formar människan när hon blir till och planerar alltings tillblivelse”.
När bara den yngste återstår, lockas han med rikedom och höga ämbeten ”om han bara vill överge sina fäders sed”, men han får stöd av modern och kan avvisar frestelsen.
Modern ingjuter mod i honom och säger: ”Lyft blicken och se ut över himmel och jord och allt vad de rymmer, och tänk på att Gud skapade detta ur intet".
”Ur intet”, ex nihilo, är människan skapad. Men hon frälses inte utan att samverka med nåden. Ändå är det inte något omöjligt som krävs. Gud stöder och verkar också i människans vilja.
Modern blir en bild för Kyrkan, som undervisar, vägleder och uppmanar sina barn att modigt avlägga den goda bekännelsen.
Jesu liknelse är svårare att förstå. Hur kan straffet bli så allvarligt för den tjänare som inte omsatte sitt pund i handling?
Han resonerar och bedömer. Han distanserar sig från sin uppgift och från den Herre han skulle tjäna. Han styrs av rädsla, som i sin tur håller fast vid en karikerad och ensidig bild av en grym och ”hård” Gud. Därmed blockerar han själv dörren till den kraft som väntar.
Det gäller inte minst dem som har ansvaret att förvalta Guds rikes tillgångar, den sanna tron och Kyrkans heliga sakrament.
Tjänaren och varje troende behöver både klarsyn och mod, både tillit och handlingskraft.
Modern Kyrkan ger oss det genom sin undervisning, samlad i den heliga eukaristin. Vi firar eukaristi för att vi behöver det.
pater Ingmar Svanteson
