Kortpredikan 20 juni 2019

2 Kor 11:1-11; Ps 111:1-4,7-8; Matt 6:7-15

Paulus vet sig ingen råd med församlingen i Korinth. De har av självutnämnda lärare låtit sig lockas bort från det evangelium han för­kun­nat för dem. Vi vet inte vari irrläran bestod. Han kallar det ”en annan Kristus”, ”en annan ande”.  

Han har trolovat församlingen med Kristus och ”vill överläm­na en ren jung­fru till honom”. Han vakar över församlingen ”lika svart­sjukt som Gud”.

Relationen mellan Kristus och den troende tål inga riva­ler. Det är samma intensitet när Benedictus uppmanar oss att ”ingenting föredra framför kärleken till Kristus”.

Det finns rivaler. ”Ormen överlistade Eva med sin slughet.” Värl­den är i den ondes våld och låter sig ständigt luras. Samma kamp ut­kämpas i hjärtat, i de tankar som ”förför och lockar bort från upp­riktighe­ten och renheten gentemot Kristus”.

Ett botemeden får vi - i Herrens bön.

Vi är inte slavar under okända makter, utan söner och döttrar till Jesu Kristi Fader.

Därför måste det första vara först. ”Ditt namn, ditt rike, din vilja...”

Det kräver daglig näring för tankarna. De monastiska fäderna för­stod ”vårt dag­liga bröd” som Guds ord, men också som det euka­ristis­ka brödet.

Förlåtelse - mottagen och given, utan begränsning.

Realism - det finns en fiende. ”Rädda oss från det onda/den on­de.”

Det är ingen tillfällighet att Fader vår har sin plats i nära anslut­ning till den eukaristiska bönen.   

Den som förtvivlar får av Cassianus det bestämda rådet att inte utesluta sig själv från det eukaristiska botemedlet. Det rymmer Kristi svartsjuka kärlek, som inte har föredragit något framför kär­leken till oss.

                                                                                                  pater Ingmar Svanteson