Kortpredikan 2 oktober 2019, Skyddsänglarna
2 Mos 23:20-23a; Ps 91: 1-6,10-11; Matt 18: 1-5,10
Gud har skapat allt, både synligt och osynligt. Materia och ande. Människan, skapelsens krona, är både kropp och själ/ande.
När Gud frälser människan använder han sig av både kroppsliga verktyg och andliga medhjälpare. Till de andliga hör skyddsänglarna.
Kyrkans tro säger att varje människa har en skyddsängel, utsänd att skydda och bevara människan på hennes väg till målet. Så värdefull är människan att ingen i himlen skulle vara fri från mödan att bekymra sig om henne.
Det är Gud som befaller dem, men änglarna lyder, de har fri vilja. ”Låt oss alltså vara hängivna och tacksamma mot dessa väldiga hjälpare”, säger Bernhard av Clairvaux.
”De är trofasta, de är visa, de är mäktiga, varför skulle vi vara ängsliga? Låt oss blott följa dem, låt oss hålla oss till dem och dröja kvar under Guds himmelska beskydd.”
I första läsningen uppmanades vi: ”Hör hans röst, var inte motsträvig mot honom”. Skyddsängeln tycks likna samvetet, som människan kan lyda eller sluta att lyssna till. När hon följer det hör hon allt bättre. På samma sätt med skyddsänglarna.
Vi lär känna dem genom att läsa om dem i Guds folks historia, både i Gamla och Nya Testamentet. Vi ber om deras skydd och följer deras vägledning.
Vi upptäcker deras beskydd, oftast i efterhand. De ingår i och är tjänare åt Guds försyn. Det berättas om ökenfäder som dagligen umgicks med änglarna.
Varje kväll påminns munkarna om dem i kompletoriet: ”Herren skall ge sina änglar befallning att bevara dig på alla dina vägar.”
I den heliga eukaristin bör de fram det eviga offret till altaret i höjden ”inför din gudomliga härlighets åsyn”.
Till slut skall de föra oss till Abrahams sköte.
Så att vi också kan instämma i deras jubel och eviga tillbedjan.
pater Ingmar Svanteson