Kortpredikan 2 maj 2023, S. Athanasios, biskop och kyrkolärare
Apg 11: 19-26; Ps 87; Joh 10: 22-30
”Jag och Fadern är ett.”
Athanasios visste det. Men han fick kämpa för tron på Sonens väsensenhet med Fadern, bland annat genom 17 år i landsflykt. Det fanns tider då de arianska biskoparna var i majoritet.
För honom handlade det om själva frälsningen, om att vinna livet. Om Kristus inte var gudomlig, ”av samma väsen som Fadern” (trosbekännelsen), kunde han inte gudomliggöra människan. Inte heller kunde han säga: ”Jag är livets bröd”.
För Athanasios var det inte bara en trosfråga. Han var nära vän med Antonios den store, munkarnas fader, vars biografi han skrev.
Antonios hade drabbats av frågan, ”vill du bli fullkomlig?” Det betyder delaktighet i den Fullkomlige. Hans erfarenheter och liv skulle prägla klostren och det andliga livet ända in i våra dagar. Liksom Athanasios höll fast vid den fulla tron, höll Antonios fast vid att söka det fulla livet.
Genom förföljelsen efter Stefanos död skingras de troende. I Antiochia börjar man predika också för icke-judar. Steget över den judiska gränsen var större än vi kan föreställa oss. Barnabas bekräftar det som ett nådens verk.
Redan psalmisten har sjungit om det. ”Rahav (Egypten) och Babel skall jag nämna bland mina bekännare, liksom Filisteen, Tyros och Kush”.
Psalmisten visste att Sions gränser skulle vidgas utöver de judiska. Sions källa var djupare. ”Även om dem (=hedningarna) skall det heta: ’Där är de alla födda'”.
Sonens enhet med Fadern är källan till de troendes kallelse till helighet. Den kallelsen vore orimlig om vi inte vore ”födda på nytt” genom dopet och gjordes delaktiga av gudomlig natur genom den heliga eukaristin.
Kallelsen är samtidigt en gåva. ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under.”
pater Ingmar Svanteson
