Kortpredikan 2 december 2020

Jes 25: 6-10; Ps 23; Matt 15: 29-37

Blindhet är mänsklig­he­tens villkor. Människan ser myc­ket, men inte det viktigaste. Hon ser inte vad allting handlar om, och hon lider av det.  

Särskilt under adventstiden vill kyrkan bota vår blindhet. Hon tar hjälp av dem som fått sina ögon öppnade, pro­feter och evan­ge­lis­ter.

Profeten talade om ”ett gästabud för alla folk”. Det skall äga rum på ett berg, på Sions berg. Profeten vet att det berget är tillva­rons cent­rum. Där skall Herren ”göra om intet det dok som höljer alla folk, och den slöja som täcker alla folkslag”.

Evangelisten berättar hur Jesus går upp på ett berg och folket kommer till honom. De tar med sig ”lama, blinda, lytta, stumma och många andra. Han botade dem och folket häpnade. Stum­ma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg”.

Redan profeten hade talat om det, men också sett ännu längre. På profetens berg skulle också ”döden göras om intet”. Profeten förutsåg vad evangelisten ännu bara antyder.

Det hela kulminerar ju i en måltid, som pekar vidare. Man samla­de ihop sju korgar med ”överblivna bitar”. Det är förutsagt av psalm 23, som kyrkan denna dag lägger i de tro­endes mun. Kyr­kan ”du­­kar ett bord”, fyller ”bägaren till bräd­den” och delar ut ”de över­blivna bitarna”, en antydan om den heliga eukaristin. 

Kyrkan uppenbarar sambandet mellan profeten och evangelis­ten. När hon firar den heliga eukaristin föregriper hon det yttersta målet, det som profeten talade om och som skall ”göra om intet den slöja som täcker alla folk­slag”.

Kyrkan öppnar våra ögon. Hon ger oss trons och hoppets gåva. Hon gör oss till pilgrimer.

På väg till slutmålet lär hon oss att be: ”Må ditt rike komma”. Med början i det egna hjärtat.

Ur det rena hjärtat växer klarsyn och kärlekens gärningar.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson