Kortpredikan 2 augusti 2022, S. Katarina av Vadstena, jungfru

Jer 30: 1-2, 12-15, 18-22; Ps 102: 16-211, 29, 22-23; Matt 14: 22-36

”Skönheten i den saliga Katarinas liv.” (kollektbönen)

Det är inte så lätt att upptäcka personliga drag i dagens helgon, men skönheten räcker. Skönheten lyser fram i den staty i Blå­kyr­kan i Vadstena som Johannes Paulus II välsignade 1989.

Gud lockar oss att söka honom genom skönheten i hans välgär­ningar.

När Jesus drar Petrus ur vattnet blir det en ikon av intensiv skön­het.

Människan vågar höra den rannsakande frågan: ”Varför tvivlade du?” 

Svaret på frågan är att människan, som Petrus, lämnade Jesus med blic­ken. Hon såg bara vågorna, och drogs ner i djupet.

Petrus ropar och Jesus sträcker genast ut handen och griper tag i hans hand. Så enkelt – och så vackert.

Skönheten i hela den gudamänskliga välgärningen.

Profeten Jeremia var omutlig med att förutsäga Jerusa­lems fall.

Allvaret i denna dom ger, paradoxalt nog, tyngd åt hans löfte: ”Sta­­den skall åter bli uppbyggd.”

Invävt i löftena om den nya staden finns ett löfte om det helt nya, in­kar­nationen, människoblivandet. ”Deras ledare skall vara en av deras egna, härs­ka­ren komma ur deras egna led. Jag skall låta honom träda fram inför mig, ty vem skulle annars ha mod att nal­kas mig, säger Her­ren”.

Skönheten gör den svage beredd att höra frågan: Varför tvivlade du? – Svaret är: Jag vände bort blicken från Jesus och slutade att be.

Skönheten i Petri räddning och i helgonens liv inbjuder oss att al­d­rig släppa Jesus ur sikte, det är att be ständigt.

                                                                                                     pater Ingmar Svanteson