Kortpredikan 2 augusti 2021, S. Katarina av Vadstena, jungfru
4 Mos 11: 4b-15; Ps 81: 12-17; Matt 14: 13-21
Israels barn gråter och längtar tillbaka till Egyptens kött och grönsaker. Deras knotande smittar också Mose, som blir ”misslynt” och klagar över att tvingas vara både fader och moder och bära folket som ett spädbarn i sin famn. ”Jag förmår inte ensam bära hela detta folk, ty det blir mig för tungt.”
Ofta är Gud omutlig med knotande, men denna gång får Mose hjälp. Gud insätter sjuttio av Israels äldste för att hjälpa Mose att bära bördan.
Samma mönster ser vi i Benedictus regel. Han är oftast sträng mot knotande, men låter också abboten fördela sitt ansvar på olika medarbetare. Som allmän regel gäller: ”behöver man hjälp skall man få det”. Men han tillägger: ”Är man sysslolös skall man lyda de befallningar som ges”.
Det är inte bara en klok fördelning av uppgifter och ansvar. Bröderna växer till som lemmar i Kristi kropp.
När Jesus uppmanar sina lärjungar att ge folket något att äta hänvisar de till sina knappa resurser: ”fem bröd och två fiskar”. De får svaret: ”Lämna dem till mig”.
Den knotande gör inte det. Mose erbjuder sitt liv för att slippa sitt ”elände”. Hans orena hjärta saboterar hans överlåtelse.
Den saliga Katarinas liv präglades av överlåtelse. Kollektbönen talar om ”skönheten” i hennes liv.
Skönheten lyser fram i den staty i Blåkyrkan i Vadstena som Johannes Paulus II välsignade 1989.
Kyrkan lär oss det i eukaristins offertorium, där de troende överlåter alla resurser och hela sina liv till Herren. Det leder in i det eukaristiska mysteriet, som förenar lemmarnas liv med Jesu överlåtelse och offer.
Resurserna tar inte slut. ”Tolv fulla korgar.”
pater Ingmar Svanteson
