Kortpredikan 2 april 2020
Mos 17: 3-9; Ps 105: 4-9; Joh 8: 51-59
Genom tron är också vi Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och nationer, men genom tron tillhör vi Guds heliga folk och det förbund som började med Abraham.
Han fick löftet att bli ”fader till många folk”. Det skulle vara ett ”evigt förbund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geografiskt land. Jesus skall kalla det ”Guds rike”, vars förgård är den heliga Kyrkan.
Jesu anspråk är lika enormt. ”Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden”. Judarna tar anstöt och kallar honom ”besatt”. ”Skulle du vara större än vår fader Abraham?”
Jesu ord om sig själv måste ha låtit som ren hädelse. Även om vi vet att Johannes evangelium återspeglar en senare konfrontation mellan den unga kyrkan och den judiska synagogan så kvarstår stötestenen.
Både Jesus och det första Förbundets representanter åberopar sig på Abraham. Men Jesus ställer sig till och med över Abraham. Han tar själva Gudsnamnet i anspråk: ”Jag är och jag var innan Abraham blev till”.
Konfrontationen är ofrånkomlig. De tar upp stenar för att kasta på honom, men Jesus lämnar dem.
Det är vad som händer i det lilla, när vi föredrar något framför kärleken till Kristus. Han lämnar oss, hjärtat förlorar friden och ockuperas av oro, motstridiga och förlamande krafter.
Abraham jublade över att han skulle få se Kristi dag. ”Han fick se den och gladde sig.” På olika sätt lät Gud honom se den messianska framtiden.
Vi har ännu större anledning att bäva och jubla. Vi som får se och fira det i den heliga eukaristin, det Nya Förbundets måltid.
När de flesta troende nu är berövade den heliga eukaristin är det en verklig prövning. Det ger större anledning att beskydda och bevara hjärtats frid.
Det är viktigt att följa givna försiktighetsmått.
Det upphäver inte utan förstärker grundregeln att ”ingenting föredra framför kärleken till Kristus”.
pater Ingmar Svanteson
