Kortpredikan 19 november 2021, S. Mechthild, jungfru

1 Mack 4; 36-37, 52-59; 1 Krön 29: 10-12 (Resp. psalm); Luk 19: 45-48

År 165 f.Kr. renade och åter­ställde Mackabeerna temp­let i Jeru­sa­lem, efter att ha besegrat fien­der­­na. Med stor glädje fira­de man templets återinvigning och festen firas än idag (Chan­nukká).

Också Jesus renade templet. Han sa­de: ”Det står i skriften: ’Mitt hus skall vara ett bönehus’, men ni har gjort det till ett rövarnäs­te”.

Mechthild av Magdeburg, tysk mystiker på 1200-talet[1], levde först i en grupp av s.k. beginer, kvinnor som tillsam­mans sökte ett in­ten­sivare andligt liv. Som 60-årig inträdde hon i klostret i Helfta, där hon delade liturgins och skriftens värld med bland annat Ger­t­­rud den stora.

När den heliga Mechthild tyngs ner av svaghet och kla­gan får hon i en vision se två kalkar, den ena fylld med lidan­dets rö­da, den andra med trös­tens vita vin. Det vita vinet är det ädlare, sä­ger Herren, ”men mest välsignade är de som dricker båda: det vita och det röda”.     

Genom den heliga eukaris­tin tar Herren sin boning i oss, både för att styrka oss och för att trösta oss.

När vi ansätts av onda eller bedrövade tankar, kan vi hålla dem borta genom att säga: ”Mitt hus skall vara ett bö­nens hus.”

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson

[1] Mechthilds viktigaste verk,  Gudomens strömmande ljus, finns översatt till svenska (Katolska Bokförlaget 1980).