Kortpredikan 19 juli 2021
2 Mos 14: 5-18; 2 Mos 15: 1-6 (Resp.ps.); Matt 12: 38-42
”Herren skall strida för er och ni skall vara stilla därvid.”
Israeliterna hade fångats i en fälla. De hade fienderna bakom sig och ett hav framför sig. De klagade och anklagade Mose. ”Det vore bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen”.
Mose svarar: ”Herren skall strida för er och ni skall vara stilla därvid.”
Både som enskilda och som kyrka hamnar vi i situationer där både reträtt och vägen framåt tycks stängda.
Att vara ”stilla inför Herren och förbida honom” är svårare än att handla. Stillheten låter sig inte dras med i upprördhet. Den vredgas inte. Den låter sig inte gripas av skadeglädje.
”En rättfärdig mans själ liknar inte vax eller något annat mjukt material som ständigt formas om efter vilka intryck som helst. Den rättfärdiges hjärta liknar ett diamantsigill. Inget angrepp kan omforma honom.” (Cassianus)
Ändå är trons stillhet inte uppgiven. Den är samtidigt beredd att gå vidare. ”Må det ske mig efter ditt ord.”
Tron ser mot och låter sig formas av ”Jona-tecknet”, det som är ”förmer än Jona, förmer än Salomo”.
Vi känner igen påsknattens jubel: ”Din högra hand, Herre, krossar fienden.”
Tron låter sig dras in i och förvandlas av eukaristins offer och gåva.
”Herren skall strida för er och ni skall vara stilla därvid.”
pater Ingmar Svanteson
